De tyngdlösa

 

Valeria Luiselli är född 1983 i Mexico City men bor i New York. De tyngdlösa är hennes debut och med den tog hon hem Los Angeles Times pris för bästa debut.

En tvåbarnsmamma i Mexico City skriver om tiden då hon bodde i New York och arbetade på ett litet förlag som gav ut mindre kända latinamerikanska författare. Hon fastnar särskilt för poeten Gilberto Owen som ska ha bott på ungefär samma plats i NY på 20-talet.

Under tiden kommenterar hon nutiden, mycket som en småbarnsförälder kan känna igen sig i. Saker som barnen säger, amning och annat som är typiska iakttagelser för en småbarnsförälder. Ännu mer intressant blir det när hennes man börjar läsa det pågående manuskriptet och kommenterar det. Författaren skriver om sina inneboende vänner Dakota och Moby och om killar hon var tillsammans med. Om författaren själv är smått besatt av Owen, är Dakota särkilt intresserad av maffiabossen Lucky Luciano som hon på håll är släkt med och vars grav de söker upp. Man får ta del av lösryckta händelser och observationer från de inblandade karaktärerna, som jag inte alltid förstår, men som ofta är ganska roliga, vilket gör att man vill läsa vidare.

Till slut vet jag knappt vem som skriver vad, eftersom verklighet blandas med fantasi, dåtid med nutid, samt ett spöke som återkommer. Även om boken gör mig något förvirrad gillar jag den med dess intressanta karaktärer med konstnärer och bohemer som florerar. Mapplethorpe till exempel för tankarna till Patti Smiths Just kids och NY-miljön får mig att tänka på Ett litet liv av Yanagihara. Jag vet inte om det här är min första kontakt med en så kallad metaroman men i alla fall den första som gjort mig medveten om det. Nu väntar jag på att Clementine Churchill ska komma in. //Andrea