Ärr

Ärr av Au∂ur Ava Ólafsdóttir utspelar sig i början av boken på Island och handlar om Jónas 49 år. Han är skild och har en vuxen dotter Gudrun, kallad Vattnalilja. Hon är hans enda tillstymmelse av glädje i livet, om han har någon alls. Han ser inte längre någon mening med att leva vidare och funderar på att låna ett gevär av sin vän Svanur över helgen och helt enkelt avsluta sin tid på jorden. Han funderar på andra tillvägagångssätt men kommer hela tiden tillbaka till att han inte vill bli hittad av sin dotter, att hon ska behöva ta hand om hans kropp.

Det blir så att han bestämmer sig för att åka till ett annat land och tar in på ett hotell med tre gäster inklusive honom själv. Landet han åker till är krigsdrabbat och människorna som finns kvar håller sakta på att återhämta sig och bygga upp sin tillvaro efter att kriget tagit slut.

Jag tycker denna bok var betydligt mer svårforcerad och komplex än Den sista kvinnan som jag gillade mycket. Det tog lite tid att komma in i handlingen och förstå den. Tänkte först att det inte kändes som samma författare men efter vidare funderingar tycker jag författaren visar på variation och skicklighet genom detta. Jag tycker om språket som är ganska rakt och ser fram emot fler böcker av henne. Hon fick Islands motsvarighet till Augustpriset för denna bok vilket är fullt rimligt. //Andrea

De tyngdlösa

 

Valeria Luiselli är född 1983 i Mexico City men bor i New York. De tyngdlösa är hennes debut och med den tog hon hem Los Angeles Times pris för bästa debut.

En tvåbarnsmamma i Mexico City skriver om tiden då hon bodde i New York och arbetade på ett litet förlag som gav ut mindre kända latinamerikanska författare. Hon fastnar särskilt för poeten Gilberto Owen som ska ha bott på ungefär samma plats i NY på 20-talet.

Under tiden kommenterar hon nutiden, mycket som en småbarnsförälder kan känna igen sig i. Saker som barnen säger, amning och annat som är typiska iakttagelser för en småbarnsförälder. Ännu mer intressant blir det när hennes man börjar läsa det pågående manuskriptet och kommenterar det. Författaren skriver om sina inneboende vänner Dakota och Moby och om killar hon var tillsammans med. Om författaren själv är smått besatt av Owen, är Dakota särkilt intresserad av maffiabossen Lucky Luciano som hon på håll är släkt med och vars grav de söker upp. Man får ta del av lösryckta händelser och observationer från de inblandade karaktärerna, som jag inte alltid förstår, men som ofta är ganska roliga, vilket gör att man vill läsa vidare.

Till slut vet jag knappt vem som skriver vad, eftersom verklighet blandas med fantasi, dåtid med nutid, samt ett spöke som återkommer. Även om boken gör mig något förvirrad gillar jag den med dess intressanta karaktärer med konstnärer och bohemer som florerar. Mapplethorpe till exempel för tankarna till Patti Smiths Just kids och NY-miljön får mig att tänka på Ett litet liv av Yanagihara. Jag vet inte om det här är min första kontakt med en så kallad metaroman men i alla fall den första som gjort mig medveten om det. Nu väntar jag på att Clementine Churchill ska komma in. //Andrea

Silvervägen

Har just läst ut Silvervägen av Stina Jackson och tycker att den är värd en plats här på vår bokcirkelblogg. Det är författarens debutroman, hon är uppvuxen i Skellefteå men bor nu i Denver, USA. Det är en spänningsroman enligt omslaget och utgångspunkten är förhållandevis mörk. Bokens huvudperson Lelle, eg. Lennart, letar efter sin dotter Lina som försvann spårlöst för tre år sedan och hon var då sjutton år. Lelle hade lämnat henne vid busshållplatsen men därefter är det tomt. Varje sommar (för att ljuset tillåter) kör han längs vägen hon försvann ifrån, Silvervägen, eller Riksväg 95, som går mellan Skellefteå snett upp mot Bodø i Norge för att söka efter henne. Han söker på varje enskild väg och skogsväg han kan hitta. Han kan inte ge upp, hoppas kunna få hem sin flicka på ett eller annat sätt.

Parallellt med detta får man följa Meja som flyttar med sin mamma upp till Norrland där hon träffat en man. En mamma med problem kan man säga, både psykiska och alkoholrelaterade, vilket i sin tur drabbar Meja och har så gjort ända sedan hon föddes. Hon träffar en kille som bor i närheten vars familj vill klara sig utan samhället, de har byggt upp sin gård och är självförsörjande och har preppat för katastrof i allra högsta grad. Det finns mycket att säga om denna bok men jag stannar här. Den var absolut spännande men hade ett lugnt norrländskt tempo och det var inte förrän på slutet det blev otäckt vilket jag tycker är sådär. Är det en otäck bok tycker jag egentligen att det ska framgå tidigare i boken. Det finns en risk att man kan känna sig lite lurad som läsare annars. Det var samma sak med Träskkungens dotter men det var åtminstone tydligt att det var en thriller.

Jag brukar tycka om när en bok har kapitel och som inte är för långa. Denna bok har två huvuddelar men inga riktiga kapitel, endast en asterix emellanåt. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det, jag brukar tycka att det utan kapitel bara maler på som en enda lång och seg text, men det funkar ändå här på något sätt. //Andrea

Skugga-Baldur

Skugga-Baldur av Sjón utgavs 2005 och tilldelades då Nordiska rådets litteraturpris. Den är i början skriven i korta stycken, ganska målande, för att sedan mer likna en vanlig roman eller folksaga. Vacker på många sätt men också otäck och mörk. Någon av er andra som läst den? Vore kul att höra någon annans tankar kring den. //Andrea

Isländsk guldförfattare!

Au∂ur Ava Ólafsdóttir har skrivit Den sista kvinnan och det är en bok jag tyckte mycket om att läsa. En sådan bok som man nästan inte vill att den ska ta slut. Den tar sin början en nyårsafton i Reykjavik, det nya året ska just skålas in och Marias man Flóki säger att hon är kvinnan i hans liv. Precis efter tolvslaget lämnar han henne för en man, flyttar direkt in till honom och lämnar sin fru med små tvillingar och ett stort "vad hände?". Som grädde på moset får hon besök av sin döende far som hon knappt träffat eller iallafall inte haft någon kontakt med. Hennes granne, en kortväxt parterapeut och spökskrivare hjälper henne att sortera tankarna. En bok med ganska lågt tempo och dov isländsk miljö och väderlek, men som ändå har ett driv genom sina intressanta personbeskrivningar och svarta humor som gör den riktigt bra. Jag vill åka till Island! //Andrea

Politik och Tweed

   

 "1-6-4, betalar ingen hyra!" är några av de första raderna i Muf-ordföranden Benjamin Dousas bok Snöflingorna faller över Husby. Ofta får man lästips av låntagare, ibland blir man nyfiken och fullföljer. Ett sätt att välja bok för mig kan vara att öppna boken och läsa de inledande raderna, om det är något som fångar mitt intresse så får den en chans och så var det med den här boken. Det är en bok klassificerad under Oab, sociala strukturer, vilket jag sällan väljer att läsa annars. 164 var postnumret för slutet på tunnelbanans blå linje, Kista-Husby-Akalla, och att invånarna där levde på bidrag var något författaren ofta fick höra när han växte upp. Det Husby han minns från sin barndom var inte så dåligt som det beskrivs idag med kriminalitet och otrygghet. Hur det kunde bli så, är en fråga han ställer sig. Han berättar att hans mamma satte honom i en annan skola närmare stan och ville att han skulle få en bättre utbildning och hur han där fick hjälp av en lärare med de sociala koder som var nya för honom. Vidare kom han in på Handelshögskolan i Stockholm som just blivit listad till den tolfte bästa handelsskolan i världen av Financial Times. Lite intressant läsning oavsett vilket parti man i helgen varit och lagt sin röst på.

Harris Tweed är Peter Mays senast bok på svenska. De brukar vara mer än läsvärda för alla skottlandsälskare, så även denna, även om den inte håller måttet för en femma. Tidigare böcker av May som givits ut på Modernista har haft en och samma översättare men med denna bok kommer en ny och jag har lite svårt att vänja mig. Boken tar sin början i Paris där Ruairidh Macfarlane omkommer i ett attentat och hans fru Niamh står ensam kvar med väveriföretaget på Isle of Harris och många frågor utan svar. Tonen är kärv och något dyster, som sig bör.  //Andrea

Dansa vid vulkanens rand

Sekwa förlag gav i början av sommaren ut en ny bok av Grégoire Delacourt. Det är ett förlag vars böcker jag brukar tycka om, de har specialiserat sig på fransk samtida litteratur som de översätter och ger ut på svenska. De har även en "lillasyster" inom förlaget som heter Etta där de ger ut engelsk litteratur på svenska och 2019 kommer "lillebror" Norra som kommer ge ut skandinavisk litteratur. Hittills har jag inte blivit besviken på något jag läst från Sekwa eller Etta, tycker det är så kallad god litteratur men ändå lättillgänglig.

Dansa vid vulkanens rand handlar om en kvinna i fyrtioårsåldern med man och tre barn. Hon arbetar och sliter som de flesta av oss i liknande situation med att få ihop tillvaron med jobb, familj, hus och allt som kommer med det som ska skötas. En dag när hon går in på brasseriet intill sin arbetsplats för att äta lunch får hon syn på en man som hon inte kan släppa tanken på. Hon ser honom vid flera tillfällen och de får kontakt. Hon känner så starkt att hon bara måste vara med denna man, att han gör henne levande igen. Men hon har mycket att förlora. Boken var finstämd och intressant i flera avseenden, den innehöll mycket mer än det jag förväntade mig av den. En betydligt tyngre och allvarligare bok än vad baksidetexten avslöjar.  //Andrea