Dags för boktips

     
Några av de bättre jag läst i jan-feb.

Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid som har kombinationen svartsjuka och endometrios som huvudspår är något av en läsupplevelse. Lite ironiskt om norrmän och danskar, men också allvar. Om stalking på sociala medier och en kvinnosjukdom man är glad att slippa.

Mai betyder vatten av Kayo Mpoyi innehåller så mycket på sina 254 sidor att den är svår att sammanfatta på bara några rader. Men den är skriven av en svensk författare med rötter i Tanzania och Kongo och det är hennes debutroman. Några ämnesord skulle kunna vara kolonialism, förtryck, myter, förbannelser men också glädje.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell är en biografi skriven i dagboksform och är en juvel om man är minsta intresserad av litteratur och klassifikation. Mycket ironi men för det mesta kul.
//Andrea

Jag for ner till bror

Wow. Om ni bara ska läsa en bok nästa år, läs den här. En klar 5:a. Karin Smirnoffs debutroman är i ett slag för sig. Jag fick den i julklapp på jobbet och var fast efter första sidan. Det är en riktig feel-bad-bok. Rejält otäckt, äckligt, svart men också roligt och med hopp om ljusning. Språket är säreget, norrländskt, bondskt och utan skiljetecken. Namn på personer och gårdar skrivs ihop med gemener. //Andrea

Inlandet av Elin Willows

Inlandet av Elin Willows är också en debut som jag läst i ett jobbprojekt och den lockade med sin baksidestext (läs miljö: Norrland). En ung kvinna från Stockholm flyttar till sin pojkväns hemort i Norrland i höjd med polcirkeln. Förhållandet tar slut men hon stannar kvar, hon ser nog ingen anledning att flytta tillbaka och vill dessutom stanna kvar. Hon arbetar i en matbutik och det händer just inte så mycket. Det man känner när man läser är hennes sorg som på något sätt löper parallellt genom hela boken. Förhållandet är slut, hennes expojkvän träffar en ny tjej, hon jobbar på och hänger med några bekanta på helgerna. Man åker till Hotellet på lördagarna och super. Hon umgås mest med personer från jobbet och de är yngre eller äldre än henne själv, ingen direkt jämnårig.

Hon beskriver hur det är att komma till en liten ort utan att egentligen ha någon anknytning dit, en sorts utanförskap:

”De flesta som bor här är födda här, de andra har fått ge sin förklaring. Man kommer inte bara hit och man smälter inte bara in. Att flytta härifrån kräver ingen förklaring.”

Jag tyckte om det lågmälda och långsamma i boken men väntade hela tiden på att det skulle hända något mer. Det gjorde det inte.

Elin Willows är kulturjournalist, född 1982 och bosatt i Finland.

Fjädrar av Ursula Scavenius

En bok jag läst i jobbet är Fjädrar av Ursula Scavenius. Den gjorde mig först nyfiken genom sitt lite suggestiva utseende. Boken ser snygg ut med ett virrvarr av trådar och de inledande raderna lät intressanta: ”Första gången jag träffade Peter Majinski kastade han ett kålhuvud på en gammal hund så att den dog.” 

Boken är tunn och innehåller tre olika berättelser. Den första som inleds enligt ovan utspelar sig bland ett par grannar i Sofia, Bulgarien vilket också påverkade mitt bokval. Miljön kan vara avgörande när man väljer bok och i det här fallet ville jag vidga min läsning och läsa något jag inte brukar läsa. Boken var dock ganska svår. Språket är rått, grovt och innehåller många ord man inte använder till vardags. Jag funderade på syftet med allt detta, någon sorts symbolik kanske? Hade varit intressant att diskutera den med någon.

Författaren är en dansk kvinna född 1981, detta är hennes debut och hon tilldelades Bodil och Jörgen Munch-Christensens debutantpris 2016. Den har alltså fått fina recensioner hemma i Danmark men däremot inte i Sverige, i alla fall inte de större som jag läst.

Jag ska egentligen inte prata om det här

Den här boken skulle jag vilja diskutera, någon mer i gruppen som läst? Skulle vara intressant att höra någon som har inblick i äldrevården, om det är direkt verklighetstroget eller inte. Dessvärre tror jag väl egentligen att det är så här det är. Boken är skriven av Sara Beischer och det är den första som jag läst av henne. Den är egentligen inte rolig men jag skrattade högt flera gånger när det handlade om huvudpersonens situationer i författarvärlden.

Boken handlar om Moa Bengtsson, en ung kvinna med teaterdrömmar som arbetar på ett äldreboende. Hon har nästan gett upp sina drömmar om att bli skådespelare och skriva teatermanuskript. Istället har hon ett bokmanuskript som hon skickar till en rad olika förlag. Hon får nej, nej och åter nej, tills plötsligt en förläggare hör av sig och är intresserad. Boken innehöll så mycket mer än jag förväntade mig. Boktips alltså!!
//Andrea

Isländskt igen!

Måste bara tipsa om den här boken, Bland träden av Gyr∂ir Elíasson. Den innehåller 47 korta noveller och tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2011. Jag har inte skrattat så mycket sedan jag läste Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi, vilket var längesedan .

Det är vardagsnära och nutida noveller men med fantasier eller föreställningar som är helt oväntade i sammanhanget. Som när en man är på IKEA i Reykjavik med sin fru och han plötsligt får syn på August Strindberg i cafeterian. //Andrea

Hon som vandrar av Samar Yazbek

Boken är bara drygt 200 sidor men jag fick kämpa lite för att ta mig igenom den. Inte på grund av språket, det var vackert och lite annorlunda, men på grund av innehållet. Jag var rädd för vad som skulle komma. Handlingen utspelar sig i Syrien, i och runt Damaskus. Den handlar om en flicka, Rima, som är fastbunden i handleden i ett band till sin mamma. Ibland är hon bunden i sängen, i ett band tillräckligt långt för att hon ska kunna röra sig i rummet. Ibland är hon med sin mamma när hon städar på ett skolbibliotek som kom att betyda mycket för henne, eller rättare sagt bibliotekarien och böckerna där. Rima talar inte, hennes tunga strejkar. Hon vill inget hellre än att röra på sig, bara få låta benen ta henne någonstans.

Kriget gör sig påmint stegvis, vägspärrarna blir fler och fler. En dag blir de stoppade och får bevittna hur en ung man blir misshandlad och bortförd i bakluckan på en bil. Det eskalerar vid vägspärrarna och våldet blir värre och värre. Hon förlorar hela tiden de som står henne närmast. För att överleva fantiserar hon och ritar och skriver. Kopplingar görs till den franska boken Lille prinsen, till Carrolls Alice i underlandet och till konstverk av Chagall.

I en intervju för Kulturnytt i P1 2017 svarade Yazbek på frågan om vem flickan är:

”Hon kan vara vem som helst, det kan vara jag, du, kanske är hon en metafor för Syrien, den syriska revolutionen, eller för den arabiska kvinnans frihet – fastbunden som hon är vid sin mamma – som en idé om kvinnans begränsade rörelsefrihet i arabvärlden.”

Författaren skriver direkt till mig som läsare, vilket fångar mig. Hon skriver inte ut allt fasansfullt som händer, så jag hade inte behövt vara rädd för att läsa vidare. Man förstår dock mycket mellan raderna som gör ont. Det är svårt att förstå att människor gör så mycket ont mot andra, utplånar hela familjer, städer.

När jag läste Yazbek tänkte jag också på en annan bok jag just läst, Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, som också utgick från lite samma perspektiv, en flicka som inte talar. Även om det var helt olika miljöer och situationer. //Andrea