Debutromanen 'Lila Hibiskus' av Chimamanda Ngozi Adichie (född -77) var den bok som jag denna gång satsade på i väntan på att omgångens bok skulle dyka upp på posten.
Denna bok skrevs 2003 (men översattes till Svenska först 2010).
I boken får vi följa Kambili som är en 16-årig flicka som utifrån sett lever ett avundsvärt liv. Familjen är välbärgad, fadern ansedd, modern kärleksfull och med brodern har Kambili ett tyst språk. Kambili är bäst i skolan, men det som sporrar henne är rädsla. Hennes far misshandlar både sin fru och sina barn om de på minsta sätt inte uppnår hans stränga katolska ideal. Detta samtidigt som han får pris av Amnetsy för sin kamp och sina demokratiska värderingar. I boken möter vi även Kambilis faster som utöver sin katolska tro på ett varmt och glädjefyllt sätt och hennes farfar som hon förvägras kontakt med.
Jag tycker att det är en bra bok. Den innehåller så mycket i sin lågmäldhet. Den stannar kvar i mig, föder tankar och funderingar. Det tog ett tag innan jag kom in i bokens ton och jag tycker nog att den är som bäst i mittendelen, men den växer i efterhand. Det är gripande hur makten över de förtryckta tar sig uttryck och hur mycket Kambili är villig att utstå för att vara till lags och få de kärleksförklaringar hon törstar efter. Boken får mig att reflektera kring religion, kulturkrockar, kolonialt förtryck, familjehemligheter och så mycket mer.
Den här boken tar mig inte med storm som 'En halv gul sol' gjorde, men den berör på ett annat sätt och den omfamnar mig. Det är en bok jag kan tänka mig att läsa igen och det händer sällan. Jag tror att jag skulle fånga mer av den nigerianska kulturen vid en andra läsning och troligen eller jag skulle nog våga säga säkerligen skulle jag finna fler spännande dimensioner.
Rekommenderas!
//Anna
