Har just läst ut Silvervägen av Stina Jackson och tycker att den är värd en plats här på vår bokcirkelblogg. Det är författarens debutroman, hon är uppvuxen i Skellefteå men bor nu i Denver, USA. Det är en spänningsroman enligt omslaget och utgångspunkten är förhållandevis mörk. Bokens huvudperson Lelle, eg. Lennart, letar efter sin dotter Lina som försvann spårlöst för tre år sedan och hon var då sjutton år. Lelle hade lämnat henne vid busshållplatsen men därefter är det tomt. Varje sommar (för att ljuset tillåter) kör han längs vägen hon försvann ifrån, Silvervägen, eller Riksväg 95, som går mellan Skellefteå snett upp mot Bodø i Norge för att söka efter henne. Han söker på varje enskild väg och skogsväg han kan hitta. Han kan inte ge upp, hoppas kunna få hem sin flicka på ett eller annat sätt.
Parallellt med detta får man följa Meja som flyttar med sin mamma upp till Norrland där hon träffat en man. En mamma med problem kan man säga, både psykiska och alkoholrelaterade, vilket i sin tur drabbar Meja och har så gjort ända sedan hon föddes. Hon träffar en kille som bor i närheten vars familj vill klara sig utan samhället, de har byggt upp sin gård och är självförsörjande och har preppat för katastrof i allra högsta grad. Det finns mycket att säga om denna bok men jag stannar här. Den var absolut spännande men hade ett lugnt norrländskt tempo och det var inte förrän på slutet det blev otäckt vilket jag tycker är sådär. Är det en otäck bok tycker jag egentligen att det ska framgå tidigare i boken. Det finns en risk att man kan känna sig lite lurad som läsare annars. Det var samma sak med Träskkungens dotter men det var åtminstone tydligt att det var en thriller.
Jag brukar tycka om när en bok har kapitel och som inte är för långa. Denna bok har två huvuddelar men inga riktiga kapitel, endast en asterix emellanåt. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det, jag brukar tycka att det utan kapitel bara maler på som en enda lång och seg text, men det funkar ändå här på något sätt. //Andrea
