Jag ska egentligen inte prata om det här

Den här boken skulle jag vilja diskutera, någon mer i gruppen som läst? Skulle vara intressant att höra någon som har inblick i äldrevården, om det är direkt verklighetstroget eller inte. Dessvärre tror jag väl egentligen att det är så här det är. Boken är skriven av Sara Beischer och det är den första som jag läst av henne. Den är egentligen inte rolig men jag skrattade högt flera gånger när det handlade om huvudpersonens situationer i författarvärlden.

Boken handlar om Moa Bengtsson, en ung kvinna med teaterdrömmar som arbetar på ett äldreboende. Hon har nästan gett upp sina drömmar om att bli skådespelare och skriva teatermanuskript. Istället har hon ett bokmanuskript som hon skickar till en rad olika förlag. Hon får nej, nej och åter nej, tills plötsligt en förläggare hör av sig och är intresserad. Boken innehöll så mycket mer än jag förväntade mig. Boktips alltså!!
//Andrea

Isländskt igen!

Måste bara tipsa om den här boken, Bland träden av Gyr∂ir Elíasson. Den innehåller 47 korta noveller och tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2011. Jag har inte skrattat så mycket sedan jag läste Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi, vilket var längesedan .

Det är vardagsnära och nutida noveller men med fantasier eller föreställningar som är helt oväntade i sammanhanget. Som när en man är på IKEA i Reykjavik med sin fru och han plötsligt får syn på August Strindberg i cafeterian. //Andrea

Hon som vandrar av Samar Yazbek

Boken är bara drygt 200 sidor men jag fick kämpa lite för att ta mig igenom den. Inte på grund av språket, det var vackert och lite annorlunda, men på grund av innehållet. Jag var rädd för vad som skulle komma. Handlingen utspelar sig i Syrien, i och runt Damaskus. Den handlar om en flicka, Rima, som är fastbunden i handleden i ett band till sin mamma. Ibland är hon bunden i sängen, i ett band tillräckligt långt för att hon ska kunna röra sig i rummet. Ibland är hon med sin mamma när hon städar på ett skolbibliotek som kom att betyda mycket för henne, eller rättare sagt bibliotekarien och böckerna där. Rima talar inte, hennes tunga strejkar. Hon vill inget hellre än att röra på sig, bara få låta benen ta henne någonstans.

Kriget gör sig påmint stegvis, vägspärrarna blir fler och fler. En dag blir de stoppade och får bevittna hur en ung man blir misshandlad och bortförd i bakluckan på en bil. Det eskalerar vid vägspärrarna och våldet blir värre och värre. Hon förlorar hela tiden de som står henne närmast. För att överleva fantiserar hon och ritar och skriver. Kopplingar görs till den franska boken Lille prinsen, till Carrolls Alice i underlandet och till konstverk av Chagall.

I en intervju för Kulturnytt i P1 2017 svarade Yazbek på frågan om vem flickan är:

”Hon kan vara vem som helst, det kan vara jag, du, kanske är hon en metafor för Syrien, den syriska revolutionen, eller för den arabiska kvinnans frihet – fastbunden som hon är vid sin mamma – som en idé om kvinnans begränsade rörelsefrihet i arabvärlden.”

Författaren skriver direkt till mig som läsare, vilket fångar mig. Hon skriver inte ut allt fasansfullt som händer, så jag hade inte behövt vara rädd för att läsa vidare. Man förstår dock mycket mellan raderna som gör ont. Det är svårt att förstå att människor gör så mycket ont mot andra, utplånar hela familjer, städer.

När jag läste Yazbek tänkte jag också på en annan bok jag just läst, Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, som också utgick från lite samma perspektiv, en flicka som inte talar. Även om det var helt olika miljöer och situationer. //Andrea